men Hallå-panelen svarar på frågor

bilder på men Hallå-panelen

  • För vilka har du berättat om din diagnos?

    Carro: Jag har valt att bara rätt öppen med min diagnos för det är inget jag skäms över. De flesta av mina vänner och familj vet. Jag tycker att man inte ska vara rädd för att berätta om sin diagnos. Det är din superkraft som du ska vara stolt över!

    Wilgot: De flesta.

    Molly: I lågstadiet och i mellanstadiet har jag berättat för hela klassen. Varför ska man dölja det liksom?

    Ellinore: För alla jag mött i både skolan och privat som på något sätt har arbetat med mig och som jag knutit band med.

    Assar: Alla. Alla behöver få veta för att vara uppmärksamma på att jag kan bli arg och irriterad, för att de inte ska reta mig.

    Smilla: Många.

    Elsa: För hela klassen. Jag ställde mig upp innan en lektion och berättade (jag hade frågat min lärare först såklart)

  • Hur brukar du säga när du berättar?

    Carro: Jag gör ingen stor sak av det. Jag säger som det är, att jag har en diagnos som heter ADHD. Inget mer med det.

    Wilgot: Jag säger bara att jag har ADHD, för det är ju så det är.

    Molly: Bara säga liksom. Alltså jag sa ju till hela klassen samtidigt men jag är ganska öppen. Men jag väntade på min tur att prata!

    Assar: Jag säger ”jag har ju ADHD” typ.

    Elsa: Jag brukar berätta bara att Tourette är någonting som gör att man ticsar, gör olika ljud och rörelser, att man är inte konstig för att man har Tourette, bara lite annorlunda och att det är okej att vi är olika. Det är ingen sjukdom, inget farligt, det smittar inte. Det påverkar bara ens vardag, det kan till exempel vara lite jobbigt och stressande att ticsa mycket.

  • Hur reagerade de du berättade för?

    Carro: Det var olika reaktioner. Mina föräldrar blev chockade eftersom dom inte trodde på mig när jag sa att jag trodde att jag hade ADHD. Mina vänner tog det bra. Det var bara “jaha okej” du är fortfarande samma person. Det var ingen vän som började behandla mig annorlunda och jag var inte alls rädd för att bli sedd som en annan person, för jag kände mig verkligen inte som en annan person. Jag känner samma
    känslor och upplever exakt samma saker bara att jag känner och upplever allt lite kraftigare!

    Wilgot: Vad jag förstår så tycker dom inte att det är så konstigt.

    Molly: Ganska lugnt vad jag minns… Men de gillade att jag sa det såklart!

    Assar: De säger bara ”Jahapp”. Sen brukar vissa göra egna ADHD-test på nätet.

    Elsa: De var förstående. De hade ju vissa frågor och så, men de flesta förstod mig

  • Har du något tips till andra om hur man kan berätta om sin diagnos?

    Carro: Att du har diagnosen ADHD är inget du ska skämmas över! För det är du och du är unik! Men om du inte vågar vara öppen med din diagnos det är helt okej för det är bara en styrka som inte alla andra har.

    Wilgot: Jag skulle vilja säga så här: Man behöver inte vara rädd för att berätta att man har ADHD, vi är ganska många och man ska göra det på det sättet som känns bäst för en själv.

    Molly: Det beror på om det är en blyg eller öppen person, men ta gärna upp det när ni är inne på ämnet eller så.

    Assar: Det är ju bara att säga det, men om man är liten så kan man ju låta någon vuxen göra det åt en om man inte vill eller vågar själv.

    Elsa: Om man är lite blyg eller orolig för hur folk ska reagera, så be en lärare eller annan vuxen du har förtroende för att vara med eller att göra det åt dig. Jag brukar vilja berätta för att folk inte ska tro att jag stör och gör ljud med mening. Det känns skönt efter att man har berättat, för folk förstår en bättre då.

  • Har du kompisar?

    Carro: Jag har väldigt många vänner! Och det är jag väldigt glad över.

    Wilgot: Ja.

    Molly: Ja, ganska många!

    Ellinore: Ja, jag har kompisar fast på grund av omständigheter med olika livssituationer och att vi därför inte ses så ofta, så känner jag mig väldigt ofta ensam och utstött.

    Assar: Ja absolut, varför skulle jag inte?

    Smilla: Ja, de flesta har jag känt väldigt länge!

    Elsa: Ja.

  • Är det lätt eller svårt för dig att få kompisar?

    Carro: Det är både svårt och lätt. Det gäller att vara orädd och bevisa vem man egentligen är.

    Wilgot: Mittemellan.

    Molly: Ganska lätt, men jag vill helst att den tar kontakt först.

    Ellinore: Det är jättesvårt.

    Assar: Jag har det lätt, men kanske inte lika lätt att behålla dem, men oftast så går det bra.

    Smilla: Ja, ganska.

    Elsa: Så där, det beror på. Det är lätt att få´kompisar men svårare att behålla dem.

  • Har du kompisar som också har diagnos?

    Carro: Ja, det har jag! Det kan vara lättare att vara med dem som har samma diagnos som en själv. Det är som man att man är med sin tvilling! Man förstår varandra lättare.

    Wilgot: Inte vad jag vet om i alla fall! Men mamma och pappa har!

    Molly: Typ, jag har kanske ingen jättebästis men några tycker att de är ganska lika mig.

    Ellinore: Nej, jag har inga kompisar som har NPF-diagnoser men däremot finns depression och panikångest hos någon.

    Assar: Jag antar att flera av mina vänner har ADHD, ibland grov ADHD.

    Smilla: Inte vad jag vet, folk är tyvärr lite för hemliga för att prata om sådant.

    Elsa: Ja, det är faktiskt flera stycken i klassen har någon diagnos.

  • Händer det att det uppstår konflikter?

    Carro: Absolut! Det kan vara i skolan, hemma, eller med vänner. Jag hatar orättvisor och vägrar se andra människor bli illa behandlade. Mobbning är ett exempel, när jag ser det agerar jag för snabbt och blir riktigt lack. Och om jag tappar  bort mina nycklar i skolan kan det förstöra hela min skoldag. Sen hatar jag att bli missförstådd och att ingen förstår vad jag menar. Småsaker för mig blir till bråk. Jag har inget tålamod. Jag tröttnar snabbt jag behöver snabba växlingar.

    Wilgot: Ja, många. Men det brukar oftast lösa sig genom att vi pratar med en vuxen ihop. Det bästa är ju när det inte uppstår konflikter alls!

    Molly: Ibland, men det har blivit färre med åren. En gång när vi spelade Sims och skulle göra oss själva och då blev vi osams om vem vi skulle göra först. Vi löste det med att vi gjorde mig först, för vi var ju faktiskt hemma hos mig!

    Ellinore: Det blir det ofta, men jag är oftast inte i centrum utan står någonstans i mitten och blir därför ett offer för båda sidor som ska ta ställning. Då måste jag se det från fler perspektiv än mitt eget och det är det jag inte kan och då känner jag mig otillräcklig och självkritisk.

    Assar: Ja det har det väl gjort, det kan ju vara svårt med sociala medier. Det var dock svårare när jag var liten, och jag behövde då få en person som hjälpte mig i skolan, på raster.

    Smilla: Nej.

    Elsa: Ja absolut. Typ varje dag. För det mesta löser det sig tack vare att vi har jättebra lärare i min skola som hjälper oss att reda ut konflikterna.

  • Hur brukar det fungera när du är med dina kompisar?

    Carro: I skolan kan det vara upp och ner. Jag blir lätt stressad när man går i korridorerna och det är mycket som händer runtomkring. När jag är stressad blir jag arg och kan ta ut det på mina vänner omedvetet. Men när man känt mig länge så kan man mig. De flesta av mina nära vänner är bra på att läsa av mig. Och jag får väl vänner för att jag är så öppen sprider glädje och för att jag är orädd och oblyg.

    Wilgot: Det beror på vem jag är med och vad vi gör.

    Molly: Ganska bra, vi har ofta lätt att bestämma vad vi ska göra i alla fall!

    Ellinore: Det tar väldigt mycket energi från mig och jag får koncentrera mig väldigt mycket för att inte bli sedd som självupptagen och ointresserad. Det kostar oftast mer energi än jag har över men det får det vara värt känner jag. Men ofta känner jag att jag bara är till besvär och tar onödig plats och därför väljer jag ofta att vara för mig själv för att slippa känna så. Det blir ofta missuppfattningar.

    Assar: Som vanligt, vad skulle det vara för skillnad?

    Smilla: Helt okej om vi bara pratar, jättebra om vi gör något samtidigt som vi pratar! Jag vill alltid göra något, det är tråkigt när den andra inte orkar det.

    Elsa: De känner mig vid det här laget och förstår mig när jag ticsar mycket. De kan tycka att det är jobbigt ibland men accepterar det för det mesta.